Life, thought, love and laughter!

Jag mötte dom idag. Helt oväntat. Jag var absolut inte beredd på det. Såg dom längre bort. Var tvungen att stanna och titta åt nåt annat håll. Jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle vända om och bara gå därifrån eller om jag skulle gå fram. Vad skulle jag säga? Hur skulle jag betee mig? Det låter enkelt i hjärnan, men man vet aldrig hur man reagerar när man väl står där mitt i händelsen som man rabblat genom i huvudet massor med gånger. Jag ringde aldrig, visste inte alls vad man säger. Skickade bara sms. Sen hör jag hur dom ropar på mig, då ser jag även att min mamma står där. Min mamma stod där med oss, men det kan inte deras mamma.

Hon kramade om mig och frågade hur läget var. "Jo det är bara bra" svarade jag. Jag frågade aldrig frågan tillbaka. Hur fan kunde jag inte fråga detsamma tillbaka? Var det bara jag som märkte att jag struntade i det?! Det är ju framför allt henne jag ska fråga om hur hon mår. Men samtidigt, hur ska hon må.(?) Jag vill inte få ett artigt automatsvar "jo det är bara bra" (för jag visste att vi inte skulle bli stående kvar där och prata om alla känslor) när jag vet att hon inte alls mår bra.

Vi skulle in på samma affär allihop så vi traskade in, mamma pratade lite med henne om morgondagen. Jag har hört en bra sak en gång och det är att om man inte har nå vettigt att säga, så ska man hålla klaffen. Och detta var verkligen ett sånt läge så jag valde att inte fråga nånting, inte nere på stan när vi står allihopa där inne på H&M. Det kändes smaklöst. Jag frågade om det var kul att vara mamma (jag har inte träffat bebisen på över ett år, så hon var riktigt stor nu). Hon berättade även att dom hade varit i kyrkan och lämnat skivan för imorgon. Det kändes konstigt sa hon, för det var alldeles tomt i kyrkan. Inge folk där. Och det är det ju i vanliga fall när man är in i kyrkan. Sällan man får se den obefolkad. Vi gick skilda vägar och sa "Vi syns imorgon." Det kändes fel, i vanliga fall skulle vi inte ses imorgon. Vi har inte bestämt träff. Det var inte därför hon sa så. Vi alla vet att vi ses imorgon ändå.

Sen satt jag och mamma utanför på bänken ett tag och dom kom gående förbi. Då bytte vi bara några meningar så sa vi på nytt "ses imorgon" och dom fortsatte att gå. Men dom kom inte så långt förrän dom träffade på några bekanta och blev stående och pratade om morgondagen. Vi gick ifatt dom och hängde med i konversationen. "Det kommer nog komma väldigt många imorgon" var det en som sa. "Det hade hon velat oxå" svarade hon då. Vi pratade klädsel. Den är valfri, automatiskt blir det ändå att dom flesta kommer i mörkt, svart. Automatiskt. Vi skojade lite och skrattade lite och än en gång så sa vi hejdå och att vi "syns imorgon" Nej jag vill inte att det skulle vara så. Jag blev påmind varenda gång jag fick höra det. Dom själva blev oxå påminda hela tiden av att tänka på att vi ses imorgon. Jag vill inte träffas under dom omständigheterna. Jag har inte träffat henne på över ett år och ska återförenas på en sån här dag. Jag hade önskat att jag hade fått träffat henne några dagar innan ändå. Nu fick jag ju iaf se dom en stund på stan. Krama och prata. Inte behöva ta första kramen och "Hej" imorgon.

Det känns fortfarande konstigt. Det känns inte som att vi ska på begravning imorgon. När jag såg dom på stan idag, stå och prata med min mamma så kunde jag bara tänka på att dom träffar sin mamma imorgon - för sista gången!