Life, thought, love and laughter!

Jag vet inte om jag ska springa runt på nyhetssidorna nå mer för jag börjar snart bli mörkrädd på riktigt. Vart fan är världen på väg?! Det värsta är att våld löser våld för om jag hade träffat på den här idioten då hade hon inte rest sig igen! Jag är så less på att stackars försvarslösa barn ska utsättas och bli offer för sådana som enbart förtjänar ett skott i pannan!

Jag mötte dom idag. Helt oväntat. Jag var absolut inte beredd på det. Såg dom längre bort. Var tvungen att stanna och titta åt nåt annat håll. Jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle vända om och bara gå därifrån eller om jag skulle gå fram. Vad skulle jag säga? Hur skulle jag betee mig? Det låter enkelt i hjärnan, men man vet aldrig hur man reagerar när man väl står där mitt i händelsen som man rabblat genom i huvudet massor med gånger. Jag ringde aldrig, visste inte alls vad man säger. Skickade bara sms. Sen hör jag hur dom ropar på mig, då ser jag även att min mamma står där. Min mamma stod där med oss, men det kan inte deras mamma.

Hon kramade om mig och frågade hur läget var. "Jo det är bara bra" svarade jag. Jag frågade aldrig frågan tillbaka. Hur fan kunde jag inte fråga detsamma tillbaka? Var det bara jag som märkte att jag struntade i det?! Det är ju framför allt henne jag ska fråga om hur hon mår. Men samtidigt, hur ska hon må.(?) Jag vill inte få ett artigt automatsvar "jo det är bara bra" (för jag visste att vi inte skulle bli stående kvar där och prata om alla känslor) när jag vet att hon inte alls mår bra.

Vi skulle in på samma affär allihop så vi traskade in, mamma pratade lite med henne om morgondagen. Jag har hört en bra sak en gång och det är att om man inte har nå vettigt att säga, så ska man hålla klaffen. Och detta var verkligen ett sånt läge så jag valde att inte fråga nånting, inte nere på stan när vi står allihopa där inne på H&M. Det kändes smaklöst. Jag frågade om det var kul att vara mamma (jag har inte träffat bebisen på över ett år, så hon var riktigt stor nu). Hon berättade även att dom hade varit i kyrkan och lämnat skivan för imorgon. Det kändes konstigt sa hon, för det var alldeles tomt i kyrkan. Inge folk där. Och det är det ju i vanliga fall när man är in i kyrkan. Sällan man får se den obefolkad. Vi gick skilda vägar och sa "Vi syns imorgon." Det kändes fel, i vanliga fall skulle vi inte ses imorgon. Vi har inte bestämt träff. Det var inte därför hon sa så. Vi alla vet att vi ses imorgon ändå.

Sen satt jag och mamma utanför på bänken ett tag och dom kom gående förbi. Då bytte vi bara några meningar så sa vi på nytt "ses imorgon" och dom fortsatte att gå. Men dom kom inte så långt förrän dom träffade på några bekanta och blev stående och pratade om morgondagen. Vi gick ifatt dom och hängde med i konversationen. "Det kommer nog komma väldigt många imorgon" var det en som sa. "Det hade hon velat oxå" svarade hon då. Vi pratade klädsel. Den är valfri, automatiskt blir det ändå att dom flesta kommer i mörkt, svart. Automatiskt. Vi skojade lite och skrattade lite och än en gång så sa vi hejdå och att vi "syns imorgon" Nej jag vill inte att det skulle vara så. Jag blev påmind varenda gång jag fick höra det. Dom själva blev oxå påminda hela tiden av att tänka på att vi ses imorgon. Jag vill inte träffas under dom omständigheterna. Jag har inte träffat henne på över ett år och ska återförenas på en sån här dag. Jag hade önskat att jag hade fått träffat henne några dagar innan ändå. Nu fick jag ju iaf se dom en stund på stan. Krama och prata. Inte behöva ta första kramen och "Hej" imorgon.

Det känns fortfarande konstigt. Det känns inte som att vi ska på begravning imorgon. När jag såg dom på stan idag, stå och prata med min mamma så kunde jag bara tänka på att dom träffar sin mamma imorgon - för sista gången!

Det är nu jag bara ska låta fingrarna flöda över tangenterna. Men ingenting vill komma ut! Alls. Jag vet inte vad jag känner, vad jag vill. Det finns många stora saker jag vill göra, det finns många små saker jag vill göra. Var ska jag börja. På det här viset blir det bara massa mumlande. Jag vill få ut vad jag känner. På kvällarna kryper det i kroppen på mig, ju mer klockan blir desto mer panik får jag. Jag vill bli färdig hemma samtidigt som jag bara vill slänga mig på soffan och få några minuter där innan det är dags att slänga sig i sängen. Jag skulle bryta den här ovanan (eller vanan?) och fick en plats att arbetsträna på. Äntligen. Jag skulle få annat att tänka på, jag skulle ha ett syfte. Jag skulle göra nytta och få känna att jag är behövd. Jag skulle få rutiner, ha en anledning att kliva upp på morgonen. Göra mig och tösen färdiga, ha en harmonisk morgon tillsammans för att sen ta oss till dagis. Pussa, krama och vinka hejdå. Sen få gå bort till mitt jobb. Det skulle vara så underbart. Jag satt på möte med min handledare och böna och bad om hjälp för att få nånting att göra. Jag klarade inte en minut till hemma utan att klättra på väggarna. Jag mailade gång på gång på gång på gång.... (Jag har stor lust att dela med mig av mina mail.) Jag började försiktigt med att jag inte mår så bra av att vara hemma. Jag gick på möte efter möte, mest för att bekräfta att jag fortfarande var arbetslös och att det inte finns nå jobb. Efter många mail och rop på hjälp så skrev jag mer eller mindre, att om ingenting händer snart så lägger jag mig på soffan och ger upp - allt. Jag skrev att jag inte hade nån lust till livet längre. Pang så hade jag en praktikplats. Men medan tiden gick insåg jag att jag var där bara för att han kunde sätta mig där. Han känner nämligen chefen på jobbet. Detta var liksom absolut den sista utvägen - för arbetsförmedlingen! Hallå, varför finns dom överhuvudtaget? Idag är inte dom ett ställe som är till för arbetslösa. Med en liten knapp på datorn så bekräftar dom att man är arbetslös eller fått ett jobb. Men i övrigt så springer dom runt som yra höns när man skriker efter hjälp, "Shit vad gör vi nu?" Det är tur att dom jobbar på att få bort arbetslösheten ^^

Jag har för mycket i huvudet för att komma ihåg allt annat runt omkring, så som min familj. Ja må vara arbetslös, men jag kommer alltid att sätta familj och hälsan först. Man kanske är så illa tvungen att fixa fram papper själv. Trycka upp dom under näsan på honom så kanske han fattar. Det är tragiskt att man ska gå ifrån att vara social, älska människor, lätt för nya kontakter, kan ta för sig till att inte vilja sova på kvällarna, inte kliva upp på morgonen, bara ligga i soffan och inte göra nånting. Hur eftertraktad blir man då. Ju längre jag är arbetslös desto mindre attraktiv blir jag för arbetsgivare.

Jag vet inte längre var jag vänder mig. Eller vem jag vänder mig till. Jag vet inte vad jag mer kan säga eller göra. Hur långt måste det gå innan nånting händer? Nu fick jag chansen att bryta onda cirkeln, men ändå så känns det fortfarande lika tomt. Ångesten kryper på. Jag borde vara överlycklig och gå o lägga mig i god tid för att kliva upp till en harmonisk morgon och få lämna mitt underbara hem för att först ta oss till dagis, och sen vidare till jobbet och alla trevliga arbetskamrater. Men så känns det inte. Jag som ville hemifrån, borde väl inte må sämre av att få chansen? Hann det gå för långt innan jag fick hjälp? Det är dags för fler mail, ett par samtal, några brev som ska postas. Sen ska jag fortsätta och avsluta städningen. Eller så kryper jag ner under filten i soffan och ligger kvar där.

Jag har blivit sporrad. Jag ska försöka igen. Det tar emot att jag måste göra det här själv för att nåt ska hända. Jag vill ju att dom ska göra nåt, jag tycker ju att det är deras plikt. Här sitter man i en ond jävla cirkel men ingen kan hjälpa mig ur den, men det är fan inte jag som satt mig i den. Men nån hjälp det får man inte, nej det här måste jag lösa själv.
Helt på egen hand. Och nu är det dax att kämpa igen. Och jag ska lyckas.
(Dock så kommer jag inte avslöja nåt för det kan bli helt fel då.)

Jag blev sporrad, tack Anna. <3
Jag börjar imorgon.

Jag minns natten då jag skulle sova. Det var söndag. Det skulle inte bli måndag förrän dagen efter, då jag kunde ringa. Alla nervositeter som fanns i kroppen, dom kröp runt och gjorde mig sömnlös.
Jag skulle ringa på morgonen, men när skulle jag få svar?
Jag skrämde upp mig själv med både den ena och den andra "larviga" idén, men nå svar fick jag ju inte
direkt.

På morgonen så kastade jag mig på telefonen, -telefonkö! Yey! Förr eller senare kom jag ju fram och va sjutton var det hon sa, om fem dagar!?
Om jag nu var så hispig på kvällen innan samtalet, hur skulle jag då stå ut i fem hela dagar!?

Okej, inte så mycket att göra åt. Dagarna gick och jag tog det väldigt lugnt.
Somnade med fingrarna i styr och vakna fruktansvärt frustrerad, kväll efter kväll, morgon efter morgon.

Fredag kom. Göra sig i ordning, kasta sig iväg. Komma fram, bli vettskrämd av broschyren på bordet. Tappa all stress i kroppen och inse hur fruktansvärt nervös man var egentligen.
Snälla släpp in mig, jag vill ha det överstökat. Färdigt!

Det kanske inte låter som en big deal för många runt om, men denna känsla skrämde mig nå oerhört.
Jag var livrädd.

Det var så skönt att få höra han säga, Allt är normalt. Fullkomligt normalt. Det finns inga fel. En sten lättade från mitt hjärta. Allting bara rann av.

Men även om det såg ut som det skulle, då fanns det ju inge svar på vad felet var.

Med en nervös känsla, kravla sig fram, känna sig klumpig och stel, försöka se om det händer igen. Resultatet var ju bara att det kändes tillgjort. Så där ska det ju inte kännas. Man ska ju ha fokus på själva tillfället, inte på vad som kan gå fel.

Nej det var obekvämt, ingen idé att försöka. Usch. Irritationerna dök upp en efter en.
Fan oxå. Ska det inte kunna vara smärtfritt. Hur länge ska man stå ut med det.
Man mår ju dåligt psykiskt oxå, om man inte kan göra nåt som man verkligen vill.
Känslan av att inte kunna uppleva det normalt. Nu blev jag ju riktigt nervös.

Försökte slå av, inte tänka så mycket. Allt var ju okej. Såg bra ut. Ingen riskzon längre.
Jag lyckades se till att jag inte behövde sova hemma.
Vi fick sova helt själva t.o.m.

Jag var helt slut efter dagen, har inte varit så aktiv på evigheter, i rörelse konstant hela dagen. Kasta mig på sängen helt slut, med frågan om jag ville ha massage. Ja tack snälla. Det var underbart. Så skönt att jag somnade flera gånger, detta behövde min rygg verkligen. Jag var i sjunde himmlen.

Och sen kom resten. Jag var inte ens nervös. Alla hämningar släppte, och då kan det ju bara bli perfekt.
Och känslan av hur jag drogs med och njöt av varje sekund, upplevde jag som ny på väldigt väldigt länge.

Det hade inte hänt igen.

Jag kunde knappt sova på natten, jag ville stanna tiden, jag ville inte ha nästa dag.
Där låg jag, utan nån som helst nervositet, allt var som vanligt igen.
Om inte bättre.