14:48:08
Obeskrivlig känsla.
Jag minns natten då jag skulle sova. Det var söndag. Det skulle inte bli måndag förrän dagen efter, då jag kunde ringa. Alla nervositeter som fanns i kroppen, dom kröp runt och gjorde mig sömnlös.
Jag skulle ringa på morgonen, men när skulle jag få svar?
Jag skrämde upp mig själv med både den ena och den andra "larviga" idén, men nå svar fick jag ju inte
direkt.
På morgonen så kastade jag mig på telefonen, -telefonkö! Yey! Förr eller senare kom jag ju fram och va sjutton var det hon sa, om fem dagar!?
Om jag nu var så hispig på kvällen innan samtalet, hur skulle jag då stå ut i fem hela dagar!?
Okej, inte så mycket att göra åt. Dagarna gick och jag tog det väldigt lugnt.
Somnade med fingrarna i styr och vakna fruktansvärt frustrerad, kväll efter kväll, morgon efter morgon.
Fredag kom. Göra sig i ordning, kasta sig iväg. Komma fram, bli vettskrämd av broschyren på bordet. Tappa all stress i kroppen och inse hur fruktansvärt nervös man var egentligen.
Snälla släpp in mig, jag vill ha det överstökat. Färdigt!
Det kanske inte låter som en big deal för många runt om, men denna känsla skrämde mig nå oerhört.
Jag var livrädd.
Det var så skönt att få höra han säga, Allt är normalt. Fullkomligt normalt. Det finns inga fel. En sten lättade från mitt hjärta. Allting bara rann av.
Men även om det såg ut som det skulle, då fanns det ju inge svar på vad felet var.
Med en nervös känsla, kravla sig fram, känna sig klumpig och stel, försöka se om det händer igen. Resultatet var ju bara att det kändes tillgjort. Så där ska det ju inte kännas. Man ska ju ha fokus på själva tillfället, inte på vad som kan gå fel.
Nej det var obekvämt, ingen idé att försöka. Usch. Irritationerna dök upp en efter en.
Fan oxå. Ska det inte kunna vara smärtfritt. Hur länge ska man stå ut med det.
Man mår ju dåligt psykiskt oxå, om man inte kan göra nåt som man verkligen vill.
Känslan av att inte kunna uppleva det normalt. Nu blev jag ju riktigt nervös.
Försökte slå av, inte tänka så mycket. Allt var ju okej. Såg bra ut. Ingen riskzon längre.
Jag lyckades se till att jag inte behövde sova hemma.
Vi fick sova helt själva t.o.m.
Jag var helt slut efter dagen, har inte varit så aktiv på evigheter, i rörelse konstant hela dagen. Kasta mig på sängen helt slut, med frågan om jag ville ha massage. Ja tack snälla. Det var underbart. Så skönt att jag somnade flera gånger, detta behövde min rygg verkligen. Jag var i sjunde himmlen.
Och sen kom resten. Jag var inte ens nervös. Alla hämningar släppte, och då kan det ju bara bli perfekt.
Och känslan av hur jag drogs med och njöt av varje sekund, upplevde jag som ny på väldigt väldigt länge.
Det hade inte hänt igen.
Jag kunde knappt sova på natten, jag ville stanna tiden, jag ville inte ha nästa dag.
Där låg jag, utan nån som helst nervositet, allt var som vanligt igen.
Om inte bättre.
