Life, thought, love and laughter!

Just nu får det här inlägget hamna under dagbok, då jag ska använda mig lite utav sånt skrivande. Till stora delar skulle det nog även platsa i klagomål. Det är så mycket inom mig så bara skriker om att få komma ut, och visst jag ventlirar mig med mina goda vänner men jag måste även få skriva av mig. Svårt att veta hur många det är som kommer att vilja följa mig igen men jag hoppas att ni är så många som möjligt då jag är ute efter feedback och tusen frågor, och ämnet som det kommer handla mest om, är en del av mitt liv, inte mitt liv som i liv utan mitt liv som i Linnea. Jag har aldrig varit med om nåt sånt här förut så ni får ha lite överseende med mig, visst har jag hört talas om människor som mått dåligt osv men inte mitt eget barn. Och nu är det extra jobbigt för det är inte bara ett barn som har någon trots som snart går över, det är inte en liten unge i dagisålder som har det jobbigt på just "barn nivå" utan det är min dotter som har problem, som mår dåligt och har det jobbigt på ett vuxet sätt istället. Med tusen tankar, funderingar, ångest och känslan av att vara övergiven.

 

Jag ska berätta historian från början och jag mörknar ingenting, jag kommer skriva som det är från MIN sida. Sen är det upp till var och en och tolka det hela. Jag kommer inte smutskasta någon offentligt, jag har privat blogg till såna saker. Utan jag kommer här skriva om min kamp för att få Linnea att stå på fötter medan hon växer upp och alla tusen frågor jag ställs inför vad gäller ämnet som förstört henne mest. Och min ångest över att inte ha några svar.