Life, thought, love and laughter!

Nu råkade det bli lite upphåll här... jag sitter lite illa till nu för att få fram fantasi om vad jag ska skriva om mig själv.
Så jag lovar att återkomma med det ikväll, när jag kan engagera mig i bara det =)

Just nu mår jag riktigt bra!! Det är många bollar i luften men allt känns så himla bra ändå!!





Så här i efterhand så förstärktes känslorna istället!!! <3


Puss och kram!!

När jag skrev att jag så gärna ville skriva nåt men inte visste vad, då fick jag en uppmaning från en som talade om för mig vad jag skulle skriva. Och för att göra det hela lite roligt tänkte jag försöka mig på det oxå =P

Jenny.

Jag har ju skrivit om dig förut, så jag tänkte att jag inte skulle försöka komma in på samma bana igen.
Skriva nåt roligt om dig, det blir faktiskt tilt i hjärnan på mig. Inte för att du är tråkig, utan för att hjärnan börjar
arbeta och försöker komma på så många saker som möjligt så långt bak i tiden som det går.

Saker jag minns:

• När vi skulle på dejt med J & J för första gången alla fyra.
• Kyrkogården; jag vet den nämns varenda gång när man pratar minnen =P
• Våra bilkörningar!
• Våra nattliga äventyr med gangsterna =D
• HUSVAGNEN!!!
• Vårat äventyr i Uppsala.
• Din första fotbollsmatch ^^
• Vattenkriget på landet.
• Nakenbadet i poolen! Ofrivilligt =D
• Ledtrådarna på din födelsedag.
• Lek med kameran.
• Kramp i benet!
• Avesta!
• Cyklingen till Hebo.
• Alfapet!
• Färga hår från svart till blond! =D
• J & T utan kläder utelåsta på min balkong i Hallsta!!

Gah! Det finns så mycket så jag vet inte hur mycket jag ska ta med =P
Jag får återkomma om jag verkligen har glömt nåt, annars får du påminna mig tjejen =P

Jag minns natten då jag skulle sova. Det var söndag. Det skulle inte bli måndag förrän dagen efter, då jag kunde ringa. Alla nervositeter som fanns i kroppen, dom kröp runt och gjorde mig sömnlös.
Jag skulle ringa på morgonen, men när skulle jag få svar?
Jag skrämde upp mig själv med både den ena och den andra "larviga" idén, men nå svar fick jag ju inte
direkt.

På morgonen så kastade jag mig på telefonen, -telefonkö! Yey! Förr eller senare kom jag ju fram och va sjutton var det hon sa, om fem dagar!?
Om jag nu var så hispig på kvällen innan samtalet, hur skulle jag då stå ut i fem hela dagar!?

Okej, inte så mycket att göra åt. Dagarna gick och jag tog det väldigt lugnt.
Somnade med fingrarna i styr och vakna fruktansvärt frustrerad, kväll efter kväll, morgon efter morgon.

Fredag kom. Göra sig i ordning, kasta sig iväg. Komma fram, bli vettskrämd av broschyren på bordet. Tappa all stress i kroppen och inse hur fruktansvärt nervös man var egentligen.
Snälla släpp in mig, jag vill ha det överstökat. Färdigt!

Det kanske inte låter som en big deal för många runt om, men denna känsla skrämde mig nå oerhört.
Jag var livrädd.

Det var så skönt att få höra han säga, Allt är normalt. Fullkomligt normalt. Det finns inga fel. En sten lättade från mitt hjärta. Allting bara rann av.

Men även om det såg ut som det skulle, då fanns det ju inge svar på vad felet var.

Med en nervös känsla, kravla sig fram, känna sig klumpig och stel, försöka se om det händer igen. Resultatet var ju bara att det kändes tillgjort. Så där ska det ju inte kännas. Man ska ju ha fokus på själva tillfället, inte på vad som kan gå fel.

Nej det var obekvämt, ingen idé att försöka. Usch. Irritationerna dök upp en efter en.
Fan oxå. Ska det inte kunna vara smärtfritt. Hur länge ska man stå ut med det.
Man mår ju dåligt psykiskt oxå, om man inte kan göra nåt som man verkligen vill.
Känslan av att inte kunna uppleva det normalt. Nu blev jag ju riktigt nervös.

Försökte slå av, inte tänka så mycket. Allt var ju okej. Såg bra ut. Ingen riskzon längre.
Jag lyckades se till att jag inte behövde sova hemma.
Vi fick sova helt själva t.o.m.

Jag var helt slut efter dagen, har inte varit så aktiv på evigheter, i rörelse konstant hela dagen. Kasta mig på sängen helt slut, med frågan om jag ville ha massage. Ja tack snälla. Det var underbart. Så skönt att jag somnade flera gånger, detta behövde min rygg verkligen. Jag var i sjunde himmlen.

Och sen kom resten. Jag var inte ens nervös. Alla hämningar släppte, och då kan det ju bara bli perfekt.
Och känslan av hur jag drogs med och njöt av varje sekund, upplevde jag som ny på väldigt väldigt länge.

Det hade inte hänt igen.

Jag kunde knappt sova på natten, jag ville stanna tiden, jag ville inte ha nästa dag.
Där låg jag, utan nån som helst nervositet, allt var som vanligt igen.
Om inte bättre.

Godmorgon!

Jag är uppe, utan problem.... vaknade på en bra sida. Det känns riktigt skönt.
Det var nån bredvid mig som väckte mig, och lilldamen kom även in och kröp upp
bredvid oss. Det var riktigt mysigt.

Skruttan är sjuk så det blir inge dagis idag. Appropå det så måste jag ringa dit oxå.
Jag ska tvätta kl 10 men jag har ingen som helst lust. Jag känner mig redan så jävla
rastlös, det var nog för att jag kom upp ordentligt, utan ånk och stånk.
Och så blir man inne hela dagen...... tråk.

Affären eller inte affären, det är frågan. Frukost eller inte frukost, är oxå en fråga.
Vad jobbigt allt blev. Äsch, jag vet inte om jag vill bli sittande framför dumburken hela
dagen, eller förresten, vad fan ska jag annars göra!?! Öh, fantasin var inte den bästa nu.

Tja, jag fick ju för mig att pilla lite blogg igår, och trots att klockan var en bra bit efter tolv
så lyckades jag återställa det jag hade ställt till med =P
Men så mycket mer än så gjorde jag inte i natt, man är inte den piggaste i huvudet då.
Allra minst när man ligger nerbäddad med datorn i sängen.

Nu kurrar magen. Nåt måste göras.

"Hejsan!

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja, men jag börjar bokstavligen bli knäpp på hur världen ser ut.

I allafall här i Sala. Är det fortfarande stopp från regeringen när det gäller praktikplatser och

utbildningar? Den största frågan jag ställer mig som jag väldigt gärna skulle vilja ha svar på är;

borde inte jag ingå i den kategori som borde prioriteras först när det gäller att få hjälp?

Allt verkar så bakvänt! Jag tänker tex på hur det har sett ut för mig i alla år och att ingenting händer.

Jag skriver in mig på ams, hoppar av, börjar plugga, hoppar av, skriver in mig på ams osv osv.

Vad krävs från min sida för att nåt ska hända? Jag vet, alla andra vet, ni vet att vara

ensamstående och ingen utbildning eller körkort är väldigt svårt.

Speciellt när det gäller att söka jobb. Nånting som jag fortfarande har fruktansvärt svårt att släppa

är den gången som jag verkligen kom på vad jag vill syssla med, efter alla år som jag "pendlat" fram och

tillbaka som ett stort frågetecken och inte vetat nånting. Men ändå, jag hade hittat nåt som jag ville göra,

som jag brann för, nånting jag aldrig upptäckt förut. Och jag får ett Ja efter att ha lyckats övertala varför

jag borde få utbildningen. Fixar praktiken, tar mig dit UTAN körkort och jobbar obekväma tider men stortrivs, och får sen

ett nej till utbildning för att jag inte har nå körkort. Och jag återkommer till ams lika arbetslös igen, och så länge

jag bara ska sitta här, skicka ut jobbansökningar och inte kan göra mer än så för att regeringen satt stopp för allt annat,

så kan jag lova dig att inte ett skit kommer att hända! Jag kommer inte att få nåt jobb. Jag vill ha min utbildning.

Så mycket pengar som jag kostar för andra för att jag går arbetslös, min svetstutbildning på 6mån eller 1år kan omöjligt kosta

ens hälften av vad jag har kostat under alla dessa år. Med den där utbildningen så hade jag garanterat jobb direkt efteråt, och inte bara

på ett ställe, jag kan nog rabbla upp ett tiotal ställen. Och det roliga i det hela är att under praktiken så tog jag mig till och från jobbet utan körkort, varför skulle jag inte ta mig dit om jag var anställd där då utan körkort. Och med utbildningen i handen, ett fast jobb direkt, så skulle det hinna gå kanske två månader så skulle jag ha mitt körkort. Om mitt liv ser likadant ut om 1 eller 3 år, så lovar jag att jag inte har nå körkort då heller för i dagens läge kommer jag aldrig ha råd med det!! Och därför ska jag inte ha rätten till en utbildning !?! Som

samhället skulle tjäna på!?! Jag kommer ju ingenstans, ingenting händer! Jag känner mig grundlurad av ams, som gjorde mig så överlycklig

över den där utbildningen och sen tar den ifrån mig! För snart ett år sen hade jag varit färdigt, och jag hade inte setat här idag. Jag hade

haft fast tjänst. Och förmodligen i en helt annan stad eftersom livet står still i Sala!"


Ja jag är fruktansvärt less på detta!!!

Nu ska det ske förändringar!