Life, thought, love and laughter!

Det är nu jag bara ska låta fingrarna flöda över tangenterna. Men ingenting vill komma ut! Alls. Jag vet inte vad jag känner, vad jag vill. Det finns många stora saker jag vill göra, det finns många små saker jag vill göra. Var ska jag börja. På det här viset blir det bara massa mumlande. Jag vill få ut vad jag känner. På kvällarna kryper det i kroppen på mig, ju mer klockan blir desto mer panik får jag. Jag vill bli färdig hemma samtidigt som jag bara vill slänga mig på soffan och få några minuter där innan det är dags att slänga sig i sängen. Jag skulle bryta den här ovanan (eller vanan?) och fick en plats att arbetsträna på. Äntligen. Jag skulle få annat att tänka på, jag skulle ha ett syfte. Jag skulle göra nytta och få känna att jag är behövd. Jag skulle få rutiner, ha en anledning att kliva upp på morgonen. Göra mig och tösen färdiga, ha en harmonisk morgon tillsammans för att sen ta oss till dagis. Pussa, krama och vinka hejdå. Sen få gå bort till mitt jobb. Det skulle vara så underbart. Jag satt på möte med min handledare och böna och bad om hjälp för att få nånting att göra. Jag klarade inte en minut till hemma utan att klättra på väggarna. Jag mailade gång på gång på gång på gång.... (Jag har stor lust att dela med mig av mina mail.) Jag började försiktigt med att jag inte mår så bra av att vara hemma. Jag gick på möte efter möte, mest för att bekräfta att jag fortfarande var arbetslös och att det inte finns nå jobb. Efter många mail och rop på hjälp så skrev jag mer eller mindre, att om ingenting händer snart så lägger jag mig på soffan och ger upp - allt. Jag skrev att jag inte hade nån lust till livet längre. Pang så hade jag en praktikplats. Men medan tiden gick insåg jag att jag var där bara för att han kunde sätta mig där. Han känner nämligen chefen på jobbet. Detta var liksom absolut den sista utvägen - för arbetsförmedlingen! Hallå, varför finns dom överhuvudtaget? Idag är inte dom ett ställe som är till för arbetslösa. Med en liten knapp på datorn så bekräftar dom att man är arbetslös eller fått ett jobb. Men i övrigt så springer dom runt som yra höns när man skriker efter hjälp, "Shit vad gör vi nu?" Det är tur att dom jobbar på att få bort arbetslösheten ^^

Jag har för mycket i huvudet för att komma ihåg allt annat runt omkring, så som min familj. Ja må vara arbetslös, men jag kommer alltid att sätta familj och hälsan först. Man kanske är så illa tvungen att fixa fram papper själv. Trycka upp dom under näsan på honom så kanske han fattar. Det är tragiskt att man ska gå ifrån att vara social, älska människor, lätt för nya kontakter, kan ta för sig till att inte vilja sova på kvällarna, inte kliva upp på morgonen, bara ligga i soffan och inte göra nånting. Hur eftertraktad blir man då. Ju längre jag är arbetslös desto mindre attraktiv blir jag för arbetsgivare.

Jag vet inte längre var jag vänder mig. Eller vem jag vänder mig till. Jag vet inte vad jag mer kan säga eller göra. Hur långt måste det gå innan nånting händer? Nu fick jag chansen att bryta onda cirkeln, men ändå så känns det fortfarande lika tomt. Ångesten kryper på. Jag borde vara överlycklig och gå o lägga mig i god tid för att kliva upp till en harmonisk morgon och få lämna mitt underbara hem för att först ta oss till dagis, och sen vidare till jobbet och alla trevliga arbetskamrater. Men så känns det inte. Jag som ville hemifrån, borde väl inte må sämre av att få chansen? Hann det gå för långt innan jag fick hjälp? Det är dags för fler mail, ett par samtal, några brev som ska postas. Sen ska jag fortsätta och avsluta städningen. Eller så kryper jag ner under filten i soffan och ligger kvar där.