Life, thought, love and laughter!

Jag vet inte längre. Jag var på superhumör igår och det var roligt att kliva upp imorse och göra oss iordning när vi skulle iväg. Men så fort jag kom hem igen så tappade jag allt. Jag trivs hemma, och det är inte direkt stökigt så det var ingenting med det. Jag mår inge bra. Jag vet inte ens varför. Jag känner mig nere, off, nånting. Det bara skiter sig alltihopa. Vi gjorde ju nå roligt igår men det får jag inte svar på förrän om några dagar, annars hade ju det kunnat muntra upp en lite.
Jag vet varken ut eller in längre tror jag, det är som ni flesta brukar säga till mig "förstår inte att du orkat så här länge", och jag börjar allvarligt fundera på om jag kommit till botten. Visst jag är ju glad utav mig och haft saker för mig om dagarna, och inte känt mig direkt deppig. Men ändå. Jag börjar ju se ett mönster, och jag tror att det är den här eviga "ingenting" som är svaret på det, men jag har aldrig tänkt på det, på det viset. Jag har alltid varit en form utav slarver, det står jag för. Det har jag jämt fått höra oxå (kan ju vara det som är orsaken till att man varit sån oxå.) Men sen har jag ju haft mina duster med mina vänner, att jag försvinner, att jag aldrig hör av mig (visserligen så går linjen åt båda hållen faktiskt, men i vissa fall så beror det på mig) eller jag lovar att höra av mig men sen gör jag inte det. Tro mig. Det är inte bara sms eller telefonsamtal eller mail det handlar om. Jag glömmer allt för mycket nu för tiden, och det börjar faktiskt bli skrämmande. Jag kan inte för mitt liv begripa hur jag kan glömma höra av mig till folk, speciellt om det handlar om samma dag eller dagen efter, för med handen på mitt hjärta, jag glömmer ju inte bort er. Det är inte det, det handlar om. Mina vänner tänker jag på varje dag. Och alla småpikar jag får lite här och var att jag inte hört av mig eller nåt, tyvärr men dom hjälper inte. Och allt annat jag glömmer är oxå jobbigt. Men jag fick mig en funderare efter ett sms idag som lyder mer eller mindre som det jag skrev tidigare (förstår inte att du orkat så här länge). Det kanske är det som är orsaken, jag har orkat (med upp- och nergångar) men sakta, sakta börjar jag tappa. Tappat lusten har jag gjort allt för många gånger, rutiner har jag tappat lika många gånger om inte fler. Visst, jag har mitt sociala nätverk, men samtidigt får jag ju inte vara beroende utav det för att klara av att leva. Man måste ju kunna stå på egna ben, sen att jag fortfarande har kvar min sociala sida är ju en annan sak (och ett plus) frågan är bara hur länge. Att kliva upp i tid är en kamp för mig varje morgon. Ångesten över att jag bara ska mer eller mindre fram och tillbaka till dagis är en kamp för mig varje dag.
Min fråga är, hur gammal ska jag bli innan det händer nåt? Bara för att alla myndigheter har "fullt upp" och inte ser vad som händer, utan bara skuffar undan problemet (som bara växer och blir värre) så kommer det att sluta med att det släpps en bomb och sen behöver jag psykiatrisk vård istället.
Jag har redan varit till arbetspsykolog två gånger! Konstigt att dom inte gör nåt när inget har hänt efter att jag var där första gången för över ett år sen!!

Ska det sluta med att jag behöver gå till en riktigt psykolog och bli satt på ångestdämpande medicin?