Vet du om att jag saknar dig? Vet du om att jag tänker på dig? Vet du om att jag är djupt besviken och känner mig lurad? Vet du om att det var bland min bästa tid nånsin? Vi skulle ju blir så bra kompisar sa du. Vi skulle ju ha askul om vi partade tillsammans utan tvekan. Jag hade ju så kul med dig och det utan att träffa dig. Det var så kul att lära känna en person som inte bryr sig om mindre världsliga problem. Samma optimist som en själv. Är det jag som är blåögd? Sånt fall så har du lyckats väldigt bra! Eller hade vi så bra kontakt som jag påstår att vi hade? För är det så, så är det nåt jag inte förstår. Varför skapar man en sån bra relation med nån och pratar djupa saker med och sen bara struntar i denne när nåt annat, eller ska jag säga nån annan dyker upp? Hur många gånger har inte jag tjatat om att tro. Vet du hur mkt det betydde att du blev så pass mkt insläppt i mitt liv som du blev? Vet du vad det beror på? Att du är den första som lyckats den vägen? Att få mig att tro att du är den du sa att du var. Men svara då på den största frågan. Om du nu är den du sa. Varför sitter jag då här och känner mig sårad över att vi aldrig, extremt sällan, pratar längre och inte kan släppa dig ur mina tankar? När vi hade som roligast så kunde jag tänka för mig själv att det spelar ingen roll om nån av oss blir homo eller gifter sig vi kommer garanterat aldrig att tappa kontakten och det trodde jag ju mkt oxå just för en massa saker som du sa! Du vet lika mkt som jag att jag förstår väldigt mkt och bryr mig om andra m.m. Så det är klart jag förstår att det inte finns samma tid längre utan nån mer förtjänade den först. Och så klart jag är glad för din skull. Men att gå från varje dag till ingenting. Nothing! Bara så där. Jag börjar ju t.o.m. fundera på om du tyckte det var skönt. Du kanske hade velat det länge. Att äntligen bli av med mig. Fast då är du ju verkligen inte den du sagt att du är. Och när jag motfrågar dig angående just det, att du varit falsk om vem du är precis som alla andra så vet jag att du inte tyckt om det och bara sagt till mig att "ja men tro det då, för innerst inne vet du att det inte är sant". Men den meningen är ganska provocerande. När du säger så, så tänker ju jag på vad jag vet innerst inne och det är att ni karlar är av samma skrot och korn i botten.
Min åsikt eftersom det är min enda erfarenhet.
Du kom in i mitt liv och jag fick känna på nåt jag aldrig gjort förut. Men jag har ännu inte kommit på nåt ord för det. Det fanns liksom inga bekymmer. Man var sig själv. Hade kul. Och absolut inga bekymmer, fördomar, rädsla över vad den andra ska tycka. Nej det fanns absolut inget negativt och det var inte upplagt på så vis att du försökte smöra in dig genom komplimanger och fjäsk utan du fick mig att tro dig genom att helt enkelt vara dig själv! Det finns inte en gnutta kärlekskänslor i detta. Men nånting har du orsakat hos mig annars hade jag inte brytt mig. Men eftersom du inte verkar bry dig så......
är det nog bara jag som överdriver!
Puss och godnatt!
Anonym
