2008-02-21
14:39:42
14:39:42
Jag är så nyfiken...
på hur mitt liv ser ut om några år! Eller rättare sagt om ett år! Blir påmind hela tiden om det här med skolan. Jag ska alltså plugga i två år. Men det blir jag inte nånting på. Sen har all motivation försvunnit tack vare csn. Nu vet jag inte hur allt kommer att sluta. Och allt jag vill är att svetsa. Men nej tji fick jag. Fatta om jag inte hade avbrutit praktiken, då hade jag haft en svetsutbildning nu, fatta att jag grämer mig på det. Jag brinner verkligen för det.
Här har man gått hela tonåren och inte vetat ett skit om vad jag vill bli, provat alla jävla möjliga yrken och inget har varit nåt för intresse. Sen har man gått sjuhundraelva olika kurser inom arbetsförmedlingen och man har gått dit och satt sig vid datorn och sen suttit där tills man slutar. Utan att åstadkommit något. Sen har man kommit på att man vill plugga istället. då har det gått åt pipan oxå. Så är man tillbaka på kurserna på arbetsförmedlingen igen. Sista gången jag gick på en sån så blev jag riktigt upplyft. Jag fick självkänsla. Självförtroende. Även om det så bara var en person så trodde hon på mig och hon fick mig att tro på mig själv. Hon såg nåt hos mig, det blev jag stärkt utav. Jag gick gladeligen upp på morgonen när jag visste att det var dit jag skulle. Jag skötte mina sysslor och satt verkligen där med ett leende på läpparna. Jag trivdes. Jag mådde så bra. Fast det gick lite neråt när jag började inse att alla andra deltagarna hitta sina grejer, dom kom igång och många fick jobb eller en annan syssla. Jag blev kvar. Jag fick eld i baken och fixade mig en praktikplats. Men det gick inte så länge. Kom tillbaka på ruta ett igen och fick börja om. Grävde och grävde och till slut fick hon ur mig att jag alltid drömt om att få svetsa. Ja klart jag skulle prova på det då. Men skulle jag tordas? Ja! Jag fixade en ny praktikplats och gissa om jag älskade det. Tyvärr visade det sig att chefen inte alls hade tid med mig så jag fick inte så rolig syn på det hela. Började fundera på om det var mig det var fel på eftersom allt skiter sig. Hoppade av och kontaktade arbetpsykologen på arbetsförmedlingen. Bokade en tid och gick på några möten. Blev skickad till Västerås för att genomgå olika test för att se var felet kunde ligga. Istället fick jag veta att jag är oerhört smart. Logisk, Intelligent. Vilket jag alltid tyckt att jag är, tyst för mig själv då andra bara skrattat åt mig. Har aldrig fått använda mitt logiska tänkande på ett praktiskt sätt. Min kreativitet. Inte hittat nåt i vardagen eller nå yrke där jag kan få använda det som jag är riktigt bra på. Att tänka logiskt. Testledaren blev helt paff och trodde för en stund att det var fel på apparaten. Detta gjorde ju mig väldigt glad. Att äntligen få det bekräftat. Jag ville skrika ut till hela världen. Och alla som aldrig trott på mig och tyckt att jag inte kan nånting eller inte kommer nånstans. Alla år som jag fått höra att jag är en klant eller en slarver. I skolan när man var mindre så var man alltid lite udda, enligt alla andra människor. Men hela tiden letade jag en plats där jag kunde fått använda min kreativitet och få vara den jag är. Men jag fick vara alla andras mardröm, en tönt. Och alldeles för många där ute vet hur det känns och det är fel.
Nu fick jag äntligen det motbevisat!! Men av nån anledning sitter jag här på ruta ett igen. Och låter bara dagarna gå.
Spela nån roll liksom!!??!! Nej inte längre!!
Jag väntar enbart in min dom, beslutet, svaret!!!
Va ute i spåret imorse! Riktigt härligt. Blev inga stavar, tog med mig dogshiten istället =D
Här har man gått hela tonåren och inte vetat ett skit om vad jag vill bli, provat alla jävla möjliga yrken och inget har varit nåt för intresse. Sen har man gått sjuhundraelva olika kurser inom arbetsförmedlingen och man har gått dit och satt sig vid datorn och sen suttit där tills man slutar. Utan att åstadkommit något. Sen har man kommit på att man vill plugga istället. då har det gått åt pipan oxå. Så är man tillbaka på kurserna på arbetsförmedlingen igen. Sista gången jag gick på en sån så blev jag riktigt upplyft. Jag fick självkänsla. Självförtroende. Även om det så bara var en person så trodde hon på mig och hon fick mig att tro på mig själv. Hon såg nåt hos mig, det blev jag stärkt utav. Jag gick gladeligen upp på morgonen när jag visste att det var dit jag skulle. Jag skötte mina sysslor och satt verkligen där med ett leende på läpparna. Jag trivdes. Jag mådde så bra. Fast det gick lite neråt när jag började inse att alla andra deltagarna hitta sina grejer, dom kom igång och många fick jobb eller en annan syssla. Jag blev kvar. Jag fick eld i baken och fixade mig en praktikplats. Men det gick inte så länge. Kom tillbaka på ruta ett igen och fick börja om. Grävde och grävde och till slut fick hon ur mig att jag alltid drömt om att få svetsa. Ja klart jag skulle prova på det då. Men skulle jag tordas? Ja! Jag fixade en ny praktikplats och gissa om jag älskade det. Tyvärr visade det sig att chefen inte alls hade tid med mig så jag fick inte så rolig syn på det hela. Började fundera på om det var mig det var fel på eftersom allt skiter sig. Hoppade av och kontaktade arbetpsykologen på arbetsförmedlingen. Bokade en tid och gick på några möten. Blev skickad till Västerås för att genomgå olika test för att se var felet kunde ligga. Istället fick jag veta att jag är oerhört smart. Logisk, Intelligent. Vilket jag alltid tyckt att jag är, tyst för mig själv då andra bara skrattat åt mig. Har aldrig fått använda mitt logiska tänkande på ett praktiskt sätt. Min kreativitet. Inte hittat nåt i vardagen eller nå yrke där jag kan få använda det som jag är riktigt bra på. Att tänka logiskt. Testledaren blev helt paff och trodde för en stund att det var fel på apparaten. Detta gjorde ju mig väldigt glad. Att äntligen få det bekräftat. Jag ville skrika ut till hela världen. Och alla som aldrig trott på mig och tyckt att jag inte kan nånting eller inte kommer nånstans. Alla år som jag fått höra att jag är en klant eller en slarver. I skolan när man var mindre så var man alltid lite udda, enligt alla andra människor. Men hela tiden letade jag en plats där jag kunde fått använda min kreativitet och få vara den jag är. Men jag fick vara alla andras mardröm, en tönt. Och alldeles för många där ute vet hur det känns och det är fel.
Nu fick jag äntligen det motbevisat!! Men av nån anledning sitter jag här på ruta ett igen. Och låter bara dagarna gå.
Spela nån roll liksom!!??!! Nej inte längre!!
Jag väntar enbart in min dom, beslutet, svaret!!!
Va ute i spåret imorse! Riktigt härligt. Blev inga stavar, tog med mig dogshiten istället =D
Vi två!
Linda
Jag snor den när jag landar i Sverige igen :) Haha . du ska vara riktigt nöjd, du är snygg i dem. Jag ska också köpa nya när jag kommer hem.
Linda
De är ju jättebra :)
