Life, thought, love and laughter!

Min kära dotter var ute på stan och gick med sin mormor och morfar och några till från släkten. Hon blev lite putt och tvärstannade mitt på torget och stod kvar där och titta tjurigt ner i marken. Dom andra fortsatte att gå framåt och låtsades inte om det och tänkte att hon snart kommer springandes. När dom kommer runt knuten står mamma och håller utkik på vad hon tänker göra. Då kommer det fram en kvinna till Linnea, och mamma vet vem den här kvinnan är, hon har känt henne i flera år. Dom stod och pratade lite grann sen började kvinnan och Linnea att gå emot mamma. Men när dom kommer fram ser mamma att Linnea fortfarande är putt och grinig. Då kläcker ungen ur sig;

- Jag tycker inte om bruna.

Den här kvinnan är från Indien. Mamma ville bokstavligen sjunka ner under jorden och hon visste inte alls vart hon skulle ta vägen. När dom gick vidare sen allihopa så sa mamma åt Linnea att så får man inte säga och att Linnea hade ju kompisar på dagis som kom från andra ställen, då svarade Linnea;

- Ja men dom är små.

Jag kunde inget än att skratta när mamma berättade detta, inget rasistiskt i det alls, hon är ju trots allt bara fem år och har egentligen ingen aning om vad hon själv säger i detta sammanhang =D