Life, thought, love and laughter!

Ja nu är han äntligen här! Våran älskade lilla Oliver, våran son & Linneas efterlängtade lillebror :)

*****************

Den 15/2 så mådde jag som alla andra dagar. Inte en enda förvarning, inte ens ett lite fjuttigt molande i magen. Gick och la mig som vanligt och fick sova hela natten utan problem. 16/2 Däremot så blev det så att jag vaknade ca 04.50 men tänkte knappt på det utan somnade om igen utan problem, sen vet jag att jag vaknade en gång till men har svårt att minnas tiden. Runt 8, kanske (?). Gick upp på toaletten och tyckte att det var nånting i magen, men kunde inte placera det. När jag vaknat till insåg jag att det var även det som hade väckt mig då vi 04.50 och det visade sig vara igång :) Jag tyckte ändå att det startade ganska så milt och väntade mig inget mera utan tänkte mig att det skulle bli uppehåll i några timmar eller kanske t.o.m avta till typ nästa dag (vilket jag tänkte efter varje värk) men icke det visade sig att det var igång på riktigt.

Jag pratade med mamma på morgonen och gav henne informationen vilket resultera i att hon ringde upp redan igen efter en timme för att höra om det kom nå tätare. Jag förklarade att värkarna fortfarande kom men ännu inte tätare. Det gick en timme till och telefonen ringde igen haha. Mamma igen med samma fråga. Vi skrattade och hon sa förlåt och att nu skulle hon inte ringa redan om en timme igen :P Jag trodde ju fortfarande inte på värkarna och väntade mer eller mindre på att dom skulle minska eller avta. Micke hade fått iväg Linnea till skolan och han själv åkte till jobbet i vanlig ordning. Jag åt en ordentlig frukost ifall att, så man åtminstone hade ätit nåt :) Sen pratade jag med Anna och frågade om jag fick komma över dit och ha ont :P Det kändes tryggt med sällskap.

Timmarna gick och värkarna kom allt tätare. Linnea kom hem från skolan och Micke var hemma på lunch. Nicklas tog barnen och pulkorna och gick ut. Anna och Maria tog ut mig på en promenad runt Dalhem, det tog sin lilla tid för nu började värkarna komma väldigt tätt. Vid två-tiden frågade Anna mig om jag inte skulle ringa hem Micke för nu var det ju som sagt väldigt tätt. "Ja det kanske jag ska göra, jag vet inte varför jag går och drar på det" svarade jag och skrattade. Så jag ringde honom, i rättans tid haha. Ringde upp mamma också, Linnea fick komma till henne på jobbet. Så jag hem och fixade det som behövdes. Micke kom hem och gjorde detsamma. Vi satte oss i bilen och kasta av Linnea vid mamma och for iväg mot Västerås.

15.00 ca kliver vi in till förlossningen och jag fram till "disken" och hängde mig över för där kom en värk. Vi fick rum på en gång och dom sätter remsa på mig. Nu var vi på plats och allt var igång. Jag har väldigt svaga minnen härifrån. Men jag var öppen 4cm när vi kom in och då blev jag lite besviken först eftersom värkarna kom med två minuters mellanrum och det vore inte så roligt i flera timmar till för resterande 6cm. Men värkarna gjorde visst sitt för bara en timme senare var jag öppen 7-8 cm. Jag fick lustgas, som jag kom väldigt bra överens med. Jag vet att jag sagt till bm på träffarna att jag åtminstone ville ha det och ville gärna klara mig på det men att jag var även redo för epiduralen ifall jag kände att jag ville ha den.

Värkarna övergick till att hålla i sig längre än mellanrummet emellan dom. Och jag började yra om att jag ville ha epiduralen, Micke såg barnmorskans leende (hon mena på att det har vi då inte tid med, han är snart här haha) men hon sa ändå med lugnande röst att hon kunde förbereda det åt mig, vilket dom ju aldrig gjorde :P "Ja men den där andra bedövningen då", yrade jag vidare. Efter en stund började jag inse att det här skulle klaras av med bara lustgasen.

Jag fick en chock när jag sedan fick en värk som jag trodde skulle slita mig i stycken, och kasta mig på klockan för att be dom att höja lustgasen. Men det var försent, dumt nog skulle jag behövt gjort det tidigare för att det skulle ha nån värkan. Så där låg jag med bara lustgasen som var för svag dessutom. Jag hör hur dom börjar förbereda för allt, in med en vagn med massa instrument, sängen byggdes om i princip. Bm och sjuksköterskan satte sig sedan på en varsin stol med armarna i kors och så hör jag hur ena säger "Ja, vi tänkte gå och äta men det hinner vi nog inte så vi sitter kvar här för det här är snart gjort." "HJÄLP!" tänkte jag. "Menar dom allvar, redan(!?), nej vänta nu, jag vill hämta andan lite först tack!" Nej det var visst dax, bm ville ta hål på hinnan för vattenavgång och inväntade nästa värk och hej & hå så kom krystvärkarna.

Under hela tiden hade jag andats riktigt ordentligt och kände mig trygg med att det gick så bra bara jag andades rätt, men tjoff sa det så tappade jag bort det. För en kort stund tappade jag även fokus och dom fick inte kontakt med mig. Det var en krystvärk kvar. Bm ropade på mig flera ggr och Micke daskade till mig lätt på kinden och ropade på mig. Jag skrek nåt i stil med att "jag klarar inte det här!" Micke svarade mig med: "Jo det gör du, kom igen nu älskling!" Bm sa åt mig att han måste ut nu. Och sen hör jag "vi får ta bort lustgasen" och så hänger hon bort den. Jag blev som en femåring som blivit av med sitt godis. Jag ville säga "jag lovar att sköta mig om jag får behålla den" men riktigt så går det ju inte till :D haha! Jag skulle alltså krysta ut han nu utan lustgasen! Lite smått panik, samtidigt som jag kände att jag ville dra ett djupt andetag och få hämta andan lite innan, men det går ju inte riktigt till så heller. Jag skrek och tog i allt jag pallade, då hör jag sjuksköterskan "Karin, stäng mun!"

Jag lydde order och knep igen käften och i samma sekund så kom han ut. 18.03. Det gick åt för mycket energi och kraft att skrika så när jag stängde mun så flyttades kraften neråt och det gjorde verkligen susen. Jag skrattade åt det efteråt över hennes order där. Ut kom en frisk kille och tårarna rann på mig och jag upprepade flera gånger "Han är här nu! Han är här nu!" Det var nog mest bekräftelse åt mig själv då jag inte riktigt kunde fatta att han äntligen kom ut. Och det vet jag inte om jag fattat riktigt än heller :P Vi mådde bra allihopa och låg kvar en natt. Dan efter åkte vi hem. Underbart!

*******************************************

Tro mig, jag har haft väldigt svårt att hålla isär och/eller komma ihåg vem jag pratat med och vem jag inte pratat med. Och vad jag sagt och inte sagt. Han är ett riktigt matvrak och vissa delar av dagen kan han äta rätt ofta. Vilket resulterar i att jag blir dagvild, har noll koll på tiden och mer vimsig än vanligt (vilket borde säga en hel del, hrm.) Men jag har inte försvunnit och jag har inte glömt bort er. Det har tagit sin lilla tid att ställa in sig här hemma. Vissa dagar har varit väldigt instängt och andra dagar har jag inte velat varit hemifrån nå längre tider. Men som sagt allt är ju bara för en viss tid. Det går ju smidigare för varje dag :)

Alla i huset mår alldeles utmärkt iaf, och Oliver växer som bara den, inte konstigt i förhållande till hur mycket han äter :D